Genom åren har Umeå konsthögskola examinerat många intressanta konstnärer, främst då inom måleriet. Men hur framtiden för årets magisterstudenter ser ut är lite för tidigt att sia om. Bredden är dock stor vad gäller de olika konstnärliga tillämpningarna.

Fokus på material och rent visuella uttryck är en av tidens tydligaste trender både på den professionella konstscenen och på våra konstnärliga lärosäten. Även på den aktuella magisterutställningen visar sig detta intresse.
      Juni Liv Uma slår an den materialbaserade tonen direkt vid entrén med en installation där helande grönt står för det underliggande temat. Med vävtekniken tuskaft driver hon samman sina något disparata objekt till en helhet. Det blir lite tekniskt men de textila materialen ger installationen en öppnande karaktär.
      Även Laoise Ní Ghríofa låter den textila tekniken bli till en del av uttrycket. Broderade partier och inslag ger målningarna en varm textur och en påtagligt rumslig representation. Hennes färgbehandling är också stark, tydlig och omedelbar.

© Ángela Abuja Miranda

Ángela Abuja Miranda arbetar mer tvådimensionellt med en sensuell symbolik genom gradvisa förskjutningar kring könslig utplåning. Temat berör bland annat långdistansförhållanden och det problematiska i fjärranerotisk längtan. Det exemplifieras med en serie som går från könsorgan till hjärtformade drömmar
     Även Josefine Borgström sätter fokus på kärlekens visuella form i sina hårt beskurna bilder med sammanslingrade kroppar. Målningarna som är väl bearbetade framstår nära nog som sensuella tankemodeller över en undflyende, erotisk drömvärld.

Simon H Danielssons teckningar har trots sin lågmäldhet en mogen, visuell form. Där framställs små obskyra berättelser med slingrande, spröda pennstreck. Uttrycket närmar sig i någon mån det man kallar särlingskonst och flyttar på så sätt fram positionerna bortanför det strikt bedömningsbara – ett bra utgångsläge för en nyutexaminerad konstnär med framtidsperspektiv.

© Ágnes Vokatá

Även Ida Boman och Beatriz Martins arbetar med den intima berättelseproblematiken, men då i en överförd och delvis symbolisk eller minimalistisk form.
       Ida Boman gör det i en minutiöst bearbetad liten pennteckning, i två bronsskulpturer (som kan påminna om konstnären Stina Perssons verk) och i en monokrom strukturmålning.
       Beatriz Martins däremot är mer distanserande och sökande i en objektsbaserad form som kan leda tankarna till några av Eva Hesses verk från 1960-tal. Både hon och Ida Bohman blickar tydligt tillbaka på konsthistorien men behåller samtidigt en experimentell nyfikenhet inför det samtida.

Som sagt har det ofta varit inom måleriet som Umeå konsthögskolas magisterutställningar visat på nya intressanta tillämpningar. Delvis bekräftas det på den aktuella utställningen. Det finns i exempelvis Ágnes Vokatás fria formspråk tydliga återblickar mot en abstrakt expressionism, vilket konstnärligt skulle kunna leda vidare till en mer uppdaterad form av samtidsmåleri med historiska referenser.
       Men för utställningen som helhet kan man kanske önska något mer personligt färgade stilbrott, vilka är så vanligt förekommande på dagens konstscen. Med tiden kommer de garanterat att dyka upp som en kreativ krydda i sammanhanget.

Stockholm 2024-06-12 © Leif Mattsson