www.omkonst.se:
VÅRSALONGEN 2024
ETT MYLLRANDE ÖVERFLÖD

Vårsalongen 2024 – Liljevalchs, Stockholm, 9/2–21/4 2024
Text: Susanna Slöör
skriv ut denna text
Storvargen © Amanda Karlsson
(klicka på bilden för hög upplösning
© Susanne Bonja
(klicka på bilden för hög upplösning
Snöpinnens DNA © Claes Carneck
(klicka på bilden för hög upplösning

Det går naturligtvis inte att rucka alltför mycket på ordningen för Vårsalongen. Den är en folkfest och viktigt första steg för en nyfiken publik som kanske inte ser någon annan konstutställning under året. Vänligt, lite kittlande, färgglatt och inbjudande är ett garanterat recept.

Till min favorit bland hästarna hör Isabella Bernulfs Dalahästen som lyser röd trots podiet. Hon lyckas frammana den handsvettigt framkramande lyckan som bor i kärleken till formen. Ja, det har väl undrats en del i förväg åt vad ryttaren Peder Fredricsons bidrag i juryn skulle leda till. Under åren har konjunkturen böljat fram och åter för att attrahera rätt urval av deltagare, allt för relevansens och den bredare publikens skull.

Vad man än förmodar på förhand så finns alltid förhoppningen om att få ta del av en mer utzoomad blick på vad som händer i konstnärernas ateljéer utanför institutioner och den etablerade konstscenen.
       Tre starka trender som genomsyrar konstlivet idag går även att återfinna här: textil som konstnärligt uttryck, hybridformer mellan hantverk och konst och figurativt måleri med fotografiska förlagordet senare som för ett par decennier sedan hade snästs av som illustration.
       Till den första kategorin kan man räkna duon Front med Sofia Lagerkvist och Anna Lindgren. Stenbumlingarna i serien Rock Piece 1-3 är såväl vävda som broderade. Endast några tydligt efterlämnade trådar varslar om den inneboende skörheten. Stina Lords keramiska radioapparater har kanske gått över gränsen till inredning men lockar fram ett leende.

Rock Piece 1-3 © Duon Front (Sofia Lagerkvist och Anna Lindgren)
(klicka på bilden för hög upplösning

Kan detta möjligen vara riktningen framåt för Vårsalongen att låta hantverk och design ta större plats, på gott och ont? Utan att passera gränsen för konst låter Frida Gåhlin förminska den klassiska förvaringsboxen i plast som förgyller vindsförråden till objekt Where Memories Dwell i vibrerande toner gjutna i syntetisk harts (resin). En kär hälsning möjligen till brittiska Rachel Whiteread. Dagens trender är sällan sprillans nya. Fyndig på liknande tema är Fanny Ollas Vase meets body, body meets vase som låter det glaserade stengods gå i symbios med skiraste textil.

Where Memories Dwell © Frida Gåhlin

Men det finns också måleri som verkar i egen sak. Narek Aghajanyan lägger lager av juteväv för att förstärka ingången till sin poetiska vision om ett innanför. Till den kategorin hör även Tommy Anderssons “walk down the memory lane” med sin kvartett av målningar av informellt snitt. Konstens hjul är slitstarka men nya generationer lägger till sina lager.
      Det går naturligtvis inte att gå som katten kring het gröt utan att kommentera huvudspåret: Stormen av figurativt måleri som tagit Liljevalchs salar i besittning. I första salen innanför Skulpturhallen har ett utmanande möte ställts upp mellan Felix Vasques Aguileras tatuerade män och Susanne Bonjas svävande kvinnor under rumsupplösning. Dessa väggar fungerar rent allmänt bättre för mindre verk som håller kvar betraktaren längre. Salens korridorlika karaktär utan fond gör att de större verkens bildhändelser faller snett över en och snarare driver på promenaden ut ur rummet.

Det är inte alltid som de digitala förlagorna från ansökan infriar förväntningarna. Det gäller särskilt figuration. Det intrycket förstärks i år. Berättarviljan är det hur som helst inget fel på. Men konsten idag har svårt att larma, kittla eller provocera. Sex och alternativa läggningar fungerar dåligt. Våld möjligen ännu sämre, när verkligheten är så mycket mer chockerande. Bättre verkar det stillsamma reflekterandet som i Hoschang Moschiris meditation över sin sovande mamma. 
      Skulpturhallen välkomnar med ett större verk även i år. Storvargen av Amanda Karlsson utmanar seendet med sitt 2D-måleri i 3D-form. Lösningen att mot en rosa vägg hänga allt som verkar blivit över i ett moln är däremot inte lyckad. Hängningen är lite ojämn, vilket ger både ett lättsamt och ett smula nervöst intryck. Men ingen med en förväntan om att ta del av ett myllrande överflöd kommer att bli besviken.

Stockholm 2024-02-16 © Susanna Slöör


 


 

 

 


Dalahästen © Isabella Bernulf

 


Radio Delight © Stina Lord

 


Inside © Narek Aghajanyan

 


Utan titel © Tommy Andersson

 


Mamma © Hoschang Moschiri

Årets jury bestod av konsthallschef Joanna Sandell Wright, curatorerna Ashik Zaman och Tawanda Appiah och OS-ryttaren Peder Fredricson. 


Liljevalchs, Stockholm | Omkonsts startsida

Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com