Norska Trude Vikens konstnärliga framgångar på den internationella scenen kan dels ha sin förklaring i de starkt personliga angreppsmetoderna, dels i det allmänt ökande intresset för materialbaserad konst. Att finna någon som har starkare band kopplade till själva materialet än Trude Viken är i dagsläget svårt. Sinnligt, taktilt och grovt texturbaserat oljemåleri möts på den aktuella utställningen av ett tjugotal teckningar med ett strävt och nästan aggressivt linjespel. Genom sin koloristiska svalka skänker de presentationen den dramaturgiska balans den behöver.

I de svartvita verken blottas generellt sett även mer mörka sidor än i oljemålningarna. Associationerna går i flera av teckningarna till den internationellt så hyllade Marlene Dumas och hennes skildringar av mentala tillstånd nära det smärtsammas gräns. I Trude Vikens fall äter sig svärtan in i papperen som ett slags frätande syra. Det är starkt, det är gripande, och om det inte varit för den återkommande och djupt befriande humorn hade kanske utfallet blivit ett annat. Det är först när blicken löper till de lite större figursammaställningarna som man inser att man hållit andan en lång stund.

Black and White Scene 3 © Trude Viken (klicka på bild för hög upplösning)

Det finns knappast någon materialbaserad konstnär som inte klassar teckningen som något av det mer centrala. Den ligger till sitt uttryck och funktion helt nära den blixtsnabba tankens irrfärder och lustresor. Teckningen är i överförd form ett naket uttryck som inte lättvindigt låter sig komprometteras.
       Oljefärgen däremot kräver till sin teknik och natur mer planering, men erbjuder å andra sidan fler visuella skikt. Trude Viken ger uttryck för just de extrema möjligheter som oljefärgen erbjuder. Hon varierar det grovt pastosa penselflödet i gestalterna med tunna färghinnor av relativt serena fonder. Och när ett antal av hennes mindre porträtt ställs samman som här till ett slags kartor över mänskliga fysionomier med udda karaktärsdrag, blir det både kontrastrikt och direkt underhållande.
      Trude Vikens bakgrund som undersköterska avspeglar sig i ett par av figurerna, och i andra är det exempelvis den tjusiga kvinnan eller det grubblande egot som avporträtteras. Men några porträtt i egentlig mening handlar det knappast om, snarare då en lek med hur det inre så starkt präglar det yttres förutsättningar och predikament. Det är iakttagelser med en bitvis svart humor av det njutbart dubbeltydiga slaget.

Stockholm 2024-01-31 © Leif Mattsson