Dick Bengtssons (1936–1989) målningar bågnar av undertryckta, splittrade betydelser. De är omisskännliga med sin strykjärnspatina och smutsiga kolorit: direkta men ändå evigt enigmatiska. Varje försök att definiera de emblematiska husen, eklektiska bildstölderna och de många infogade hakkorsen stöter snabbt på patrull. Verken står öppna för en mängd tolkningar – politiska, psykologiska, semiotiska; ändå är det konst som vägrar göra tjänst.
     Snart tjugo år har gått sedan konstnärskapet senast presenterades i helfigur på Moderna Museet (2006). Att Sven-Harrys konstmuseum nu visar en större utställning med Bengtsson, med drygt trettio verk från 1960- och 1970-talen, är därför högst välkommet.

Rummet och Blomman, 1975 – Venus och Cupido med sko, 1970 © Dick Bengtsson. Foto: Mattias Lindbäck (klicka på bilden för hög upplösning)

Hur förstår vi Dick Bengtsson idag? På Sven-Harrys får man veta att målningarna ”uppmanar” till att ”möta de dolda aspekterna av vår samtid” och ”reflektera över de allvarliga utmaningar vi står inför”. Visst sa den fåordige konstnären att hans bilder behandlar idyllens falska sken. Men den dagsaktuella inramning som konstnärskapet nu ges rimmar illa med de obändiga verken – och känns lika typisk för vår tids konstsyn som den språkkritik som under 1980-talet hade ett fast grepp om Bengtssons målningar.
      Därför är det lite olyckligt att alla verk som tillåter enkla politiska läsningar har samlats i samma rum: samtliga målningar med hakkors, Demonstrationståget, Hitler och drömköket… Det ger ett något ensidigt intryck av konstnärskapet och av hans intresse för bildlån, emblem och grafiska element. Folkhemmets baksidor var bara ett av flera återkommande teman.

Maskin, 1969 © Dick Bengtsson. Foto: Mattias Lindbäck (klicka på bilden för hög upplösning)

Det är verkligt obehagligt att omges av svastikorna, inte minst givet dagens politiska läge. Men deras roll i verken blir bara mindre uppenbar ju längre man tittar, och mest knakar det väl om de politiska läsningarna. Att konstnären, i en för övrigt nyanserad katalogtext, beskrivs som en ”profet” som siat om den framvällande totalitarismen är en tolkning som känns betydligt plattare än upplevelsen av verk som den skitigt gyllene Hus med hakkors, Domburgsviten eller den diaboliska diptyken Maskin.

Trots vissa invändningar är utställningen en välgärning. Särskilt för oss vars ålder hittills hänvisat oss till reproduktionerna. Klassiker som Bergsvandrare och Barnen är drömlikt mystiska, men jag dras främst till mindre kända verk. Som det klaustrofobiska bildrummet i Kolingen och Bobban, den nästan non-figurativa antika interiören Gul hund och Utsikt – Bron, med en raffinerad komposition där ett valv ger en väldig rymd och djup.
      Det råder inga tvivel om att Dick Bengtsson förtjänar sin uppburna plats i den svenska konsthistorien. Men några ”uppmaningar”, det sysslade han inte med.

Stockholm 2025-04-11 © Adam Rosenkvist

Läs recensionen av utställningen på Moderna Museet, 2006>>