Utställningens titel, en vink till Theo van Doesburgs och Otto G. Carlsunds manifest om konkret konst (1930), kan tolkas som curatorerna Ashik Zamans och Magnus af Petersens konkreta intresse att visa abstrakt måleri. I ljuset av det figurativa måleriets dominans under senaste decenniet har denna önskan växt sig starkare enligt utställningstexten.
     Det är en aningen tveksam historieskrivning. Var inte “zombie-formalism” ett av konstvärldens mest uppmärksammade nyord under sena 2010-talet? På hemmaplan har abstrakt konst frodats på gallerierna. Rashid Johnson satte förtjänstfullt Ernest Mancoba i centrum i sin genealogi över den abstrakta expressionismen på Moderna Museet. 
     Med det sagt, är det en estetisk och pedagogisk välkommen genre-presentation.

© Sigrid Sandström (klicka på bilden för hög upplösning)

Anton Lind, den yngste konstnären, hämtar inspiration i den äldre avantgarde-konstens fascination för rörelse och tid. Det är konstruktivismen och futurismens penselföring men i en ny språkdräkt. I Painting with subtitles 2 (2024) har Lind målat en gul undertext. I flera lager utsmetad akryl är bara bokstäverna kvar från den oläsliga texten. Jag försöker ljuda och blir varse att Linds fonetiska rörelser lyckats förena litterärt med abstrakt. 

Sigrid Sandström, å andra sidan, är grundad i en kosmologisk och ur naturen tillvänd abstraktion. Jag fastnar särskilt för Dot (2022) vars gråa skiftningar närmast bär textila kvalitéer.
      Det blir en vacker dialog med Monica Hölls monumentala Heritage (2023–24), en bemålad grov linneduk placerad i rummets mitt. Det påminner om hur formalismens frågor om plasticitet och yta, som berörde skulptur och måleri, glömde bort de textila förutsättningarna för att skapa. Hölls kurbitsmåleri, här en form av drip-painting, bildar ett veckat minneslandskap av överskådliga och samtidigt dolda rum. En sällsam, vacker bild om att förvalta ett arv.

© Katarina Andersson (klicka på bilden för hög upplösning)

Till utställningen har curatorerna lyckats låna in tre verk varav en oljemålning av Stanley Whitney. Ett imponerande arbete. Whitney, en länge bortsedd amerikansk abstrakt-expressionist, har på senare dagar fått sitt rättmätiga erkännande som en USA:s främsta. Ett färgfältsmåleri drivet av rytm. Det är högljutt, på gränsen till dominant men hittar sin motpol i Katarina Anderssons dova, meditativa färgfält i äggtempera. 

“Concrete Interest” presenteras som en grupputställning över generationsgränser. Snarare är det ett axplock från den nonfigurativa konstens olika skolor. Ett väl avvägt urval, som visar den konkreta konstens abstrakta rikedom.

Stockholm 2025-01-24 © Otto Ruin