Tate Moderns omfattande utställning Electric Dreams är en storsatsning och ett mycket ambitiöst projekt. Här finns flertalet spännande exempel på olika experimentella konströrelser som såg dagens ljus efter andra världskrigets slut. Initialt var det intresset för kinetisk konst och tekniska innovationer som satte den konstnärliga agendan – innovationer som inte hade sitt användningsområde inom vapentillverkning.
      Men under 1970–80-talen, alltså innan Internet i grunden förändrade förutsättningarna, väcktes intresset alltmer för analoga och optiska tillämpningar liksom för elektricitet i konsten. Maskinkonst blev en ny tillämpningsform som lockade avantgardet. Och elektroteknik blev bland ett antal konstnärer det framsynta alternativet till mer traditionell konstproduktion.

Opposite Circle och Lattice B, 1990-91 © Tatsuo Miyajima (klicka på bilden för hög upplösning)

Jean Tinguely var en av förgrundsgestalterna vad gäller rörelse i konsten. Hans maskiner som oftast inte gjorde annat än skramlade, ruskade på sig och eventuellt producerade nonsensmönster på papper, var typiska exempel på 1960-talets rebelliska uppror emot "nyttig konst".
     Ungefär samtidigt återväcktes intresset för optiska ljusfenomen inom konsten, delvis i kölvattnet på det nyfunna fascinationen för hallucinatoriska och kemiska experiment. På den aktuella utställningen finns verk av flertalet konstnärer som visuellt leker med ljus och spektrala tillämpningar. Carlos Cruz- Diez är en sådan som här får breda ut sig i ett helt rum där besökarna totalt omslutes av ett upplöst ljusflimmer. Den kromatiska inteferensen är tydligt framträdande – spektralfärgerna röd, grön och blå bryts upp som i ett astralljus.

Reabracadabra, 1985 © Eduardo Kac

När de tidiga datakonsolerna dök upp på 1980-talet (Atari, Commodore, Amiga) bjöd de konstnärerna på nya möjligheter och för tiden mycket avancerad optisk/elektrisk teknik. Samia Halaby var en av många konstnärer som fascinerades av de additiva koloristiska möjligheter som öppnade sig. Begreppet datorkonst myntades och har sedan dess fortlevt, om än med helt andra förutsättningar sedan Internet och moderna skrivare blivit dominerande på marknaden.
      På Tate Moderns utställning är de mest framträdande inslagen ljus- och färgspel i äldre tv-monitorer eller projicerade direkt på väggarna. Och det är just den generösa blandningen av olika tekniker som sätter sin tydliga prägel på presentationen. Känslan av förutsättningslös experimentlusta överbryggar här tidsandans begränsningar. Det kan till och med vara svårt att direkt gissa tillverkningsåren för de olika verken då de spelar och samverkar på ett så dynamiskt sätt. Denna omfattande utställning är en spännande och lekfullt presenterad lektion i konstens mer tekniskt orienterade historia. Här har Tate Modern fått till en pedagogisk fullträff.

London 2025-04-16 © Leif Mattsson