Utställningen Driva Drift är Sara Möllers (f. 1982) tredje på Berg Gallery. Nu liksom tidigare är det företrädesvis keramiska verk som implicerar surrealistiska undertoner och associationer. Men inte som någon polerad eller ytligt estetisk surrealism utan snarare av en mer genuint djuplodande och subversiv sort. Och logiskt nog kommer konstnären Louise Bourgeois i tankarna inför vissa av Möllers verk.
      Formerna gränsar stundtals till det amorfa men har ändå en stark prägel av beräkning och stringens. Även om slumpen förmodligen fått spela en viss roll i sammanhanget så känns de slingrande, vindlande och buktande formerna som sprungna ur ett framtänkt, öververkligt scenario. De är stramt samlande till uttrycken, men ändå kittlande och underfundiga.

Inför det stora verket Drift blir det särskilt tydligt hur det kroppsliga tar form i materialet. Det har nog delvis att göra med att skulpturen når fulla höjden av en människa och därför framstår som en aktör i egen sak. Men där finns även andra inslag, som att den keramiska ytan blivit till ett slags hud eller skinnliknande membran. Med sina knän, armar och hela sin kropp har Sara Möller pressat fram former ur den motvilligt sträva leran. Och resultatet blir ofta till gestalter, inte sällan i djurskepnad, som tycks ingå i rituella sammanhang där underbetydelsen svårligen går att dechiffrera.
       Det är knappast förnuftet Sara Möller här talar till och premierar utan den kreativa leken och det fria associationsutrymmet – samt obskyra bortomvärldar som enbart konsten låter oss bevittna.

Installationsvy © Sara Möller (klicka på bilden för hög upplösning)

Hendrik Zimmers (f. 1973) blocktryckta målningar med en retromodernistisk karaktär lägger sig någonstans mellan konstruktivism och design. De är långt ifrån färgade av den symboltyngda estetik som exempelvis Malevitch eller suprematisten Ljubov Popova praktiserade. Snarare är det med ett nyvaket öga för form, harmonik och visuell koncentration han arbetar. Dessutom tillför själva tekniken en stark känsla av taktilitet. Målningarna är bearbetade med infärgade träblock som tryckts på ogrundad duk, och där begränsningarna mellan ytorna blir mindre exakta och mer levande. Detta är inget Hard Edge-måleri utfört med maskeringstejp, och inte heller finner man någon Zip-effekt som hos Barnet Newman. Hendrik Zimmer närmar sig istället den funktionella geometrin som så grundligt utforskades på Bauhausskolan och av konstgruppen De Stijl.

Närheten till designestetik och det medvetna användandet av färgfältens mönsterpotential skapar grafisk frihet, men ställer otvivelaktigt också vissa krav. Hur ofta möts man inte av färgfältsmåleri som i sin förlängning enbart leder till det rent dekorativa? Här gäller det att låta processen ha sin gång tills ingående delar formar det ordlösa mysteriet som bör inrymmas i begreppet konst. Lyckligtvis sker detta i flertalet av Hendrik Zimmers målningar. Det är lovande och därför ska det bli spännande att följa hans utveckling framöver.

Stockholm 2025-02-26 © Leif Mattsson