Det kryper, knäpper och pulserar genom rummen på Röhsska museet. Färgglada objekt som stora blänkande karameller står placerade på podier eller hänger från väggar och tak. De 3D-printade objekten formar sig organiskt och slingrande. I mitten av rummet sitter en stor hand sammansatt av rosa och lila bioplast-bitar, handflatan är vänd uppåt, genomborrad av gängstavar. Fingrarna är här människans tentakler som lite klumpigt undersöker sin omgivning.
      Konstnärs- och designduon Wang & Söderström undersöker just olika sätt att känna sig fram i mötet mellan det digitala och det naturliga. Det syntetiska levandegörs genom att efterlikna naturens rörelsemönster och former, vilket blir tydligt i ett videoverk där små animerade organismer kryllar genom bilden som en växande bakteriekultur. I ett annat verk växer svampliknande former fram och avlöser varandra. Allting är sammankopplat, den digitala världen vävs samman likt svampens mycelium, oändligt och okontrollerbart.

Utställningsvy © Wang & Söderström (klicka på bilden för hög upplösning)

Färgerna är intensiva och fyller ibland hela rummet på ett omslutande sätt, och det förstärks av doften från eterisk olja som finns utplacerad på flera objekt. Från taket strömmar ljudet av organisk rörelse. Mer interaktivt blir det i rummet som fullständigt badar i rosa ljus. I mitten står ett uppdukat bord som taget ur en science fiction-film, där neonfärgade amöbor och poppiga koraller står redo att förtäras. På var sida om bordet projiceras ett interaktivt videoverk där ett antal robotliknande figurer vandrar efter besökaren som några lite osäkra, men ändå mycket serviceinriktade servitörer. Det syntetiska blir här levandegjort och duon lyckas få det digitala att kännas mindre främmande och mindre skrämmande trots att man som besökare ofta pendlar mellan nyfikenhet och obehag.

Utställningsvy © Wang & Söderström (klicka på bilden för hög upplösning)

Det förföriska hämmas lite av utställningens första rum, där objekten förblir just objekt genom de vita podierna och glasmontrarna. Här blir objekten studerade, kliniskt och kontrollerat, till skillnad från de två andra rummen där de släpps fria och blir lättare att interagera med. Det genomgående är dock ett lockande kontaktskapande, där en mänsklig hand så gärna vill känna på allt i sin väg men hindras av museets uppförandekod. Handen lämnar utställningen längtande efter kontakt.

Göteborg 2025-04-11 © Karin Holmer