Det finns flera sätt att översätta naturens plastiska former till kulturlandskap på tvådimensionell yta – och detta utan att övergå till ren kopiering. Impressionisterna var mästare på det, liksom något senare koloristerna Gauguin och Van Gogh. Men det sätt som Björn Wessman tar sig an naturen pekar inte enbart bakåt i konsthistorien utan också framåt. Här finns både en uppenbar fascination för äldre japanska naturbeskrivningar (perspective japonaise) och för mer moderna förhållningssätt. Genom upplösande av formers plasticitet låter Wessman dem snarare bli till tecken för natur än realistiska återgivningar.

En annan tillämpningsmodell är att arbeta med de olika färgernas inkapslade ljushetsvärden istället för att lätta upp dem med vitblandningar. Kulören gult kan då beteckna högt ljus, medan rött erbjuder ett antal mellantoner. Och den blå färgens verkan kan endera framstå som eterisk eller som materia, helt beroende på graden av färgintensitet. Den sene Bonnard laborerade i viss mån med dessa metoder. Och något senare, i en mer ren form, den okrönte mästaren i genren Nicolas de Staël.
      Och visst tycks det som om även Björn Wessman experimenterar på snarlika sätt, kunnig som han är om olika konsthistoriska tillämpningar inom landskapsmåleriet. Hans målningar från de senare åren drar i allt högre grad nytta av dukens yta och begränsning. Och genom de oftast höga färgackorden framstår träd, buskage och mark som likvärdiga delar i ett intrikat färg- och formpussel.

Backen, 2021, 120 x 240 cm © Björn Wessman (klicka på bilden för hög upplösning)

Genom titeln på den aktuella utställningen återkopplar Björn Wessman till den japanska zenträdgården och dess stiliserade formspråk. Men här finns också flera exempel på annorlunda tillvägagångssätt. I källaren visar Wessman lite mer kontrastrikt måleri med färgen svart som återkommande tonbotten och accent. Dramatiken ökar och associationer löper till exempelvis den tidige Peter Doig.
      Angreppsmetoden återkopplar också till Björn Wessmans eget måleri från 1990-tal, med ett strävare kontrastschema. Det känns fräckt och uppdaterat. Men arbete med valörmässiga kontraster är ofta mer direkt anslående än det måleri som söker balansera de enskilda spektralfärgernas inneboende kraft.
      På den aktuella utställningen visar Björn Wessman prov på båda dessa måleriska förhållningssätt. Han låter här metoderna interagera med varandra. Det är också utställningstekniskt klokt att de mer kontrastrika målningarna visas separat i undervåningen. Färgen svart, som där är den mer återkommande accenten, har ju en tendens att piska upp temperaturen på övriga kulörer. Och de stora målningarna i gatuplanet behöver så väl sin kontrastmässiga tystnad.

Stockholm 2025-01-24 © Leif Mattsson