Tobias Bradford återkommer till sin fascination inför tomrummet. Han följer upp debututställningen från 2022 med titeln Big Hole på Saskia Neuman Gallery genom att utelämna det som döljs innanför skalet.
     Riktigt goda målare vet att avstå från linjer och volymer för att locka betraktaren att lägga till det saknade själv. På sätt och vis gör Tobias Bradford något liknande. Genom att utelämna torson i självporträttet (?) som drömskt spelar datorspel med sin egen kropp, så byggs funktion och förmodat innehåll egentligen upp på ett tydligare vis. Figuren uppförs som skådespel, eller iscensätter sig själv i tredje person som titeln, Third Person, påvisar. Kroppens dialog mellan analogt och digitalt är ekande stum, men finns ändå där som en fantomsmärta.

To be held in place, 2025 © Tobias Bradford (klicka på bilden för hög upplösning)

Samtidigt är Tobias Bradford tydligt fascinerad av att redovisa hur skroven och skalen av kroppsdelar fås att röra sig. Mekaniken av trähjul, linor och sladdar lindas och levandegör som en mekanisk docka på ett romantiserande spöklikt vis. Artonhundratalets fascination för det kommande moderna och människans förfrämligande i mötet med maskinen återvänder i en bradfordsk version av existentialism.
      Ett kirkegaardskt känsloregister uppförs i galleriets första rum där tröst, törst och ångest gestaltas. Tungan läskar och tänderna skallrar. Den som ska tröstas bor imaginärt i den vita väggen, en existens inmurad i Edgar Allen Poes anda.
      Oron stegras i innersta rummet med underkroppens ben liggande på golvet vibrerande. Insnärjda i monsterkablar lämnas huvud och bål åt betraktarens fantasi att läsa in. Utsattheten förstärks självfallet av dragspelsbälgens entoniga skri i bakgrunden. De vaga obehagskänslorna kan i Bradfords tappning även avnjutas med den inre femåringens lustigahus-rus för ögonen.

Stockholm 2026-01-28 © Susanna Slöör