Förväntningarna är höga även om utställningen är en omarbetad version av Den underbara färgen (2023–2024) på Göteborgs Konstmuseum i samband med museets 100-årsjubileum. Det är utifrån en stramare katalog som Waldemarsudde fått göra inlån från museet. Utställningen om ett nittiotal verk kompletteras med målningar ur bland annat Waldemarsuddes samling och med samtida tillägg.
      Sammantaget skapar man en synnerligen viktig instegsutställning för nya generationer och en publik för vilka göteborgskolorismen inte är känd. Den kommer förmodligen och förhoppningsvis att bli varmt uppskattad av en bred publik. En klar fördel jämfört med den tidigare versionen i Göteborg är att färg och ljus får breda ut sig mot Waldemarsuddes sobert ljusgrå eller mörkblå väggar, i stället för att exponeras mot regnbågens alla väggfärger. Dramatisk scenografi är helt obehövlig. Läs och se https://www.omkonst.se/23-den-underbara-fargen.shtml

Utställningsvy med verk av Bella Rune i mitten (klicka på bilden för hög upplösning)

Ett djupt dyk ned i Omkonsts arkiv väcker minnen. Texter om göteborgskoloristen Åke Göranssons med efterföljaren Alf Lindbergs utställningar (2003 och 2005) på Waldemarsudde fick särskilt redaktionens hjärtan att gemensamt klappa. Även Djurgårdens Liljevalchs har bidragit genom åren till att öppna publikens ögon för västkustens skimrande färg och ljus, inte minst med den stora succén på 1980-talet (1986-87). Ragnar Sandberg i helformat sågs senast där på tidigt 2000-tal. Åke Göransson och Inge Schiöler visades i en duoutställning år 2023. (Se länkar nedan.) Och ur ett konstnärligt perspektiv är det kärnan av den generation som utbildade sig på konstskolan Valand på 20-talet, med genombrott på 1930-talet, som fortsatt lyser starkast. På den aktuella utställningen presenteras en bredare krets med stickspår som tillskrivs den höga färgen som motto (vilket inte alltid stämmer).

Under Hisingsbron, Lilla Bommen, 1940 © Ragnar Sandberg

Nils Nilsson och Ivar Ivarson rekryterades tidigt till konstnärsföreningen Färg och Form med bas i Stockholm, som hade ambitionen att vara rikstäckande på sin tid. Fint är det därför att se Nils Nilssons, Flicka som provar hatt, centralt i största utställningsrummet. Och Ivan Ivarsons Kristus på korset associerar jag gärna till mytbildningen om geniet och hyllningen till den sekuläre konstnären och martyren. Ernst Josephsons Gåslisa på Waldemarsudde räknar jag även dit, med den gyllne gossen i bakgrunden.

Men utställningen har en lätt slagsida åt personhistoriska val före konstnärliga. Det gäller särskilt bland efterföljarna, där Alf Lindbergs sena måleri helt saknas (Waldemarsudde 1990 samt 2005). Den största bristen är att Maj Arnell, som fick sitt stora sena genombrott på just Waldemarsudde 1995, helt saknas i utställningen.  
      Med ovan sagt öppnas ändå utmärkta möjligheter att botanisera i en epok med centrum på 1930-tal som haft spridningseffekter till en stor krets av svenska målare. Konstmyllan göddes inte minst av Tor Bjurströms undervisning på Valand, som mycket tidigt absorberade de franska förelöparna som Henri Matisse och inte minst Pierre Bonnard.  

Stockholm 2026-10-07 © Susanna Slöör