Helt klart har Gittan Jönsson åsikter. Men den feministisk-realpolitiska undertonen är en knuten hand i fickan. Hon visar, och låter oss förstå, mer än hon skriker.
      Detta blir uppenbart på Dunkers kulturhus (Helsingborgs konsthalls) stora retrospektiv som tar avstamp 1969, när konstnären är 21 år gammal för att sedan löpa ända fram till ett purfärskt verk från tidigare i år. Gittan Jönsson passar som handen i handsken just i 1969 med sitt vidgade konstbegrepp (där hennes måleri samsas med musicerande i gruppen Lava, illustrations-arbete för olika tidskrifter och som rekvisitör/assistent i filmproduktioner) även om Dunkers valt ett anslag där måleriet är det klart dominerande. Onödigt försiktigt kan man tycka när man nu valt att slå på stora trumman.

Damernas värld, 2026 © Gittan Jönsson (klicka på bilden för hög upplösning)

Utställningens tidigaste verk, Frukost i det gröna med Maos lilla röda från 1969 har överraskande mycket gemensamt med hennes fortsatta teknik att gestalta ett lågmält, alldagligt, engagemang – men kännetecknas också av, något jag inte tänkt på tidigare, en starkt konsthistorisk medvetenhet. Det senare förklarar också hennes, likaledes överraskande, stilistiska sökande under samma period. Under de tidiga åren växlar hon så obekymrat mellan surrealism, kubism och socialrealism att jag svårligen hade kunnat allokera de här bilderna till Gittan Jönsson.

Med en (för feminismen) befriande (och förmodligen för helheten helt nödvändig) galghumor gör hennes dammsugerska så småningom sitt segertåg på alla möjliga och omöjliga ställen. Ett av de roligaste och mest träffsäkra varianterna är hennes Sorry Man från 2025 där dammsugerskan suger upp ett gäng karlar av bara farten – när det ändå ska storstädas. En annan fullträff är Caspar David Friedrichs-parafrasen Vandrerskan från 2014 där hon pliktskyldigt städar den klippavsats som den kontemplerande filosofen tidigare stått på. Dammsugerskan har alltjämt mycket att göra i männens efterföljd.

Installationsvy © Gittan Jönsson

Så här i relief mot hennes feminism hamnar annars konstnärens utflykter i storpolitiken lätt i skymundan, jag kan inte heller slita mig från tanken att en del av hennes lågmält humoristiska uppkäftighet går förlorad när hon 2012 kliver in på Tahrirtorget. Det framstår mer som en reproducerad mediabild än politiskt sprängstoff. Kanske är det så att hon ibland blickar för långt bort och vill för mycket samtidigt? (Möjligen läser jag bilden fel då dammsugerskan, i Nefertitis gestalt, utför sitt värv även här.)

Med Gittan Jönssons retrospektiv – och två angränsande mindre utställningar – slår Helsingborg upp portarna till sin nya konsthall: en konsthall som i sin helhet är inrymd i Dunkers kulturhus. Valet av etikett, ”konsthall” för några av utrymmena, ska rimligen betraktas som att Dunkers kulturhus, och Helsingborgs stad som driver verksamheten, från och med nu önskar ge ett större fokus åt den fria samtidskonsten. Tack, gärna det.

Helsingborg 2026-03-18 © Martin Hägg (text och foto)