Victor Kopp avbildar ofta en sak åt gången, istället för att, som många andra, ställa former mot varandra. Gärna i en lätt surrealistisk skrud – som exempelvis i en ensam dörr eller en överdimensionerad chokladkaka. Det är bilder med tydligt markerade måleriska kvaliteter med framhävda penseldrag och en färgskiftande patina som också bär på klart expressionistiska förtecken.
     Titeln på utställningen på Arnstedt, När jag var en målning, förefaller därför följdriktig, ett slags målerihyllande symbios mellan skaparen och skapelseobjektet. Till detta kommer ordvändningens lätt nostalgiska ton, det låter som skimrande men samtidigt förlorat, helt klart något upphöjt.
      Victor Kopp hämtar alltså rätt så mycket näring ur ett klassiskt måleri, ur en omgivning där han om vartannat plockar samman olika skärvor ur några av måleriets stöttepelare.

Yin och Yang © Viktor Kopp	Liten klocka © Viktor Kopp

Så även på Arnstedt, där han visar en, för mig, ny bildserie dominerad av cirklar, linjer och fält. I presentationen beskrivna som ett slags grundformer som endera signalerar den linjära följden av dåtid, nutid och framtid, eller årstidens, ekonomins (etc.) cirkulära rörelse. Antingen en loop eller omstart på omstart, alltså där det ena (linjen) av och till tillåts korsa det andra (cirkeln) till en gestaltad lek av övergångar och brutna gränser.

Må så vara men framför Kopps bilder kan jag omöjligen låta bli att, utifrån detta, ta ett steg till. Kanske beror det på det skelett av honom, som jag redan bär på, men visst är han även denna gång konkret föremålsorienterad. Motivet ligger bara en bit bort. Med ens jag klev in i utställningsrummet var det för mig uppenbart att han denna gång böjt på nacken för att kunna betrakta himlavalvet – och att det därmed var något väsentligt som saknas i en beskrivning av Kopp som allena abstrakt.

När jag väl, som förklaringsmodell, har tagit mig friheten att låta konstnären blicka mot rymden är det inga problem att relativisera vare sig tiden (som kan vara en linje) eller den återupprepande loopen (som kan vara en cirkel) som gör att allt kommer tillbaka gång på gång. Det är ingenting annat än en beskrivning av rymdens vardaglighet där, den enda, först och främst är en planet och ingenting annat. Det kan vara en onödigt förenklad bild för igenkänningens skull men Kopps bildspråk behöver den föremålsliga representationen. Om jag finge råda höll han foten lätt på bromspedalen.

Östra Karup 2026-06-02 © Martin Hägg