I en hårdnande värld där invektiven och de politiska påhoppen blivit till vardagsmat, kan man undra om det verkligen finns något utrymme kvar för konst och kontemplation. Men kanske kan ändå Iria Leino postumt tillfredsställa behovet av en själsbefriande tystnad i bruset.

Iria Leinos (f. Finland, 1932, d. New York, 2022) stora 1960-talsmålningar är från tiden efter flytten till New York då konsten tog över i hennes liv. Verken är kraftfulla, ornamentala och texturella, men ändå lågmälda i sin abstrakta renodling och bildspråkliga minimalism. Avsaknaden av direkt personlighet delar hon med flertalet i det samtida avantgardet på 1960-talet, det var på modet.
       I de första två rummen står det tysta tilltalet i centrum, för att så stegras i det inre rummet till kraftfulla former och färger i gult, rött, svart. Där löper tankarna till Robert Motherwells stora rytmiska kompositioner från 1950-talet och framåt, och i de första rummen kanske i något fall till Brice Mardens ornamentik. Men dessa sidoassociationer dominerar trots allt inte över det sannskyldiga i Iria Leinos målningar.

Flertalet av verken är från 1968-69 då så mycket förändrades och skedde inom musiken, konsten och det humanistiskt politiska samtalet. Gränser testades och sprängdes, samtidigt som konsten både brukades och missbrukades – det senare med politiska syften under 1970-talet. Men i Iria Leinos fall har inte denna nyordning helt inträtt. Hon är delvis kvar i femtiotalets informella konsttilltal, men har också en tydlig känsla för samtidens vokabulär.
       Ändå är det inte den succéartade gallerikonstnären som här presenteras; något egentligt genomslag på den amerikanska konstscenen gjorde Leino aldrig. Möjligen berodde detta på att hennes fokus mer låg på det själsliga snarare än på det kommersiella. Vid tiden fanns också en allmän nyfikenhet inför buddhismen och det österländskt transcendentala, vilket Iria Leino tycks ha tagit till sig med stort intresse. Och kanske är det detta som bidrar till att flera av hennes målningar idag framstår som så avklarnat serena – de är vad du ser utan dolda bibetydelser.

Blå Pjäs, 2024, 101 x 201 cm © Astrid Kajsa Nylander (klicka på bilden för hög upplösning)

Astrid Kajsa Nylander (f. Göteborg, 1989) kan i sammanhanget också bidra till det mer visuellt eftertänksamma. Trots generationsgapet till Iria Leino på drygt femtio år finns även här ett yrkesmässigt närmande till avskalad form och yta. Nylanders former är dock mer plastiskt beskrivna. Hennes metod är att erbjuda betraktaren mindre betydelsefulla ting av igenkänningskaraktär, exempelvis spelpjäser och knappar. Men det är ändå inte stillebenets närstudieakt som utforskas. Objekten framstår mer som tillfälliga distraktioner i en lek med ett förfinat valör- och lågkontrastmåleri med en något bakåtblickande måleriteknik.

I serien med målade knappar visar Astrid Kajsa Nylander på ett mer samtida stilbrott med tydliga trompe l'oeil-inslag. Det ger en lekfull och objektsorienterad attityd som fungerar bra som komplement till de större målningarnas atmosfäriska valörmåleri.
     Här lägger också de målade bokstavsformerna sitt till helheten, i något fall som trotsiga förskolebarn mot en strikt fris-målning. Vikskärmar och miniatyrscenerier kompletterar sedan det varierade formalfabetet, även om den sviten ännu inte känns helt färdigutvecklad. Att Astrid Kajsa Nylander fortfarande söker form för sitt innehåll är helt naturligt i sammanhanget. Hellre ett något divergerande bildspråk än ett som alltför tidigt stelnat i sin formfulländning.

Stockholm 2026-09-12 © Leif Mattsson