Det som mer tydligt var en upparbetad kunskap hos såväl konstnärer som delar av publiken för ett drygt kvartsekel sedan är inte längre lika uppenbart. Vill man påminnas om grunden för ett måleri där konstnären tar ett medvetet steg från direkt avbildning för att nå en uppenbarad verklighet, filtrerad genom ett sinnestillstånd, så är Hans Wigert det givna valet. Grunden är ofta hos honom ett landskap som sedan besjälas. Ta Prästsjön utanför Grundsunda där han tillbringade så mycket tid under sitt målarliv. Sjöns spegel är vittnet eller ögat som här på utställningen ser Nattfågeln, en flickfigur i gungan som hänger utan fäste svävande ovanför. Betraktaren ges valet att känna natten som iskall eller ljummen, som dröm eller mardröm.

Fra Nordnorge, 1997, opd © Hans Wigert (klicka på bilden för hög upplösning)

Hans Wigert (1932–2015) hade den sällsamma förmågan att skänka temperatur och väderlek till sitt måleri. Snöfläckarna isar och himmelsstrimmorna drar snålt mot betraktarens kind. Trots att vattnet forsar snabbt förbi, syns rörelsen genom penselns framsvepande drag längs älvkanten, där den svarta kistan strax vickar ned i forsen. Sven X:et Erixson hade säkert uppskattat hyllningen till En spelmans jordafärd.
       Flanörerna i Wigerts karga skogs- och fjällandskap är sällan välklädda för utflykten. I Fra Nordnorge står två coola men förmodligen huttrande ynglingar i stuprörsjeans och luvtröja (UCLA-signaturen var väl typiskt 1980-tal). Landskapen träder fram tydligare genom att vandrarna, mylingarna, änglamakerskan och Mowgli skymmer sikten på ett märkvärdigt ambulerande och tvetydigt vis.

Genom vattenfallet (En spelmans jordafärd), 1980, opd © Hans Wigert (klicka på bilden för hög upplösning)

Rent tekniskt tillhör Hans Wigert de målare som är mycket återhållsamma med färgformerna vid skildringar av detaljer. En robust färgfläck räcker för att ge en sten sin plats och innebörd. Målaren som förstår att ”less is more” ligger därför steget före den som pliktskyldigt redovisar för mycket. Det sistnämnda bidrar i stället till att målningen blir obalanserad och flimrig.
       Medveten om sin poetiska avsikt, måste målaren därför styra ögats rörelse över bilden. Hur får man blicken hos betraktaren att förbli nyfiken? De avsteg som målaren tar från exempelvis en fotografisk förlaga är nödvändiga. Fotorealist eller illustratör kan egentligen vilken habil målare som helst bli efter lite självvalt tragglande. Även med kameran väljs förstås fokus och skärpedjup. Men att som målaren framkalla, förvränga, dirigera och temperera sin valda poesi är intelligent genomförd bildkonst. Hans Wigert tillhör mästarklass inom området, och det är en skam att det är trettio år sedan hans måleri visades i större skala (Liljevalchs, 1996).

Stockholm 2026-02-25 © Susanna Slöör