www.omkonst.com:
Tema seendet:
Om seende och abstraktion
Text: Olle Bauman

Häromdagen blev jag tillfrågad om jag ville delta i Omkonsts serie om seendet. Min lilla ”självdeklaration” ”Att måla”, som inte alls handlar om optikens och varseblivningens lagar, alltså seendet i någon vetenskaplig mening, utan om de krafter inom mig som formar min uppfattning av motivet, beskriver just den sortens mycket subjektiva seende som jag som målare helt ägnar mig åt. Det är dessutom det enda slags seende som jag har något utöver det vanliga att säga om.
Jag drar mig förstås inte för att kalla detta mycket personligt färgade seende för ”studier” och all strävan efter något slags sanning är inte därifrån utesluten. Mina vetenskapliga anspråk är dock försvinnande små.

Att måla

Jag sitter vid mitt fönster och ser ut över fjärden i kvällsljuset, det är försommar – den här utsikten har jag målat många gånger. Om jag inför detta gamla kära motiv skulle försöka formulera något som liknade ”en målares trosbekännelse” skulle det bli så här:

"Silhuett efter Courbet" , akryl på papper, 100 x 70 cm © Olle Bauman

Att måla är att abstrahera. Så har det alltid varit. Många tror att ordet ”abstrakt” i konstens värld beskriver en stil, en stil enkom för vår tid. Så är det inte. Att abstrahera är bland mycket annat en urgammal konstnärlig metod. ”Bortse från, ej taga i betraktande” vissa sidor, vissa detaljer av verkligheten, detta har målare sysslat med i alla tider. Målaren möter naturen rustad med idéer om måleriet. Om abstraktionen. Om hur han skall bringa ordning i sin kaotiska synupplevelse av verkligheten och få den att möta dukens lugna rektangel utan att fullständigt trasa sönder dess lugn. Redan när jag ser ut genom fönstret och väljer ett stycke av denna försommar: vattenspegeln, några trädkronor i förgrunden, landet på andra sidan, och tänker mig dessa delar av ett landskap som former av färg på min vita dukyta, abstraherar jag. Jag målar ytor, formar och stämmer dem tillsammans så att de bildar en målerisk helhet som är abstrakt, för att den bygger på idéer om måleriet och som på samma gång ger en föreställning om något alldeles konkret: just min fönsterutsikt.

Där, i den dubbelheten, mellan målaridén inom mig och den påtagliga verkligheten framför mig, finns en spänning. Och den spänningen är för mig en källa till ständig oro och minst lika mycket glädje, och så stor har den oron och den glädjen alltid varit att jag aldrig ens snuddat vid tanken att teckna eller måla någonting som ingenting föreställer.

Därför tror jag på det föreställande, för oss alla väsentligen igenkännbara motivet som den självklara grunden för mitt arbete med abstraktionen (vad skulle jag annars abstrahera?) och som en av de två elementära krafterna, som tillsammans ger måleriet: naturen och idéerna.

Därför tror jag också på det unika motivet, vilket är detsamma som mitt personliga möte med motivet, mitt motiv, det för mig i stunden enda verkliga, som jag själv valt eller som valt mig, där ingenting, inte minsta detalj är utbytbar, som i sig är och alltid skall vara den djupaste anledningen till att jag alls målar. Detta enastående som i världens ögon mycket väl kan verka vara rent strunt och som jag härmed bringar min hyllning, är samtidigt råmaterialet, virket i mitt arbete med abstraktionen. Jag strävar efter att ge en föreställning om motivet som är tydligare än vad det kan tyckas för ett otränat öga. För att denna tydlighet i en djupare mening av ordet alls skall komma till stånd får jag aldrig lossa greppet om den verklighet jag på det sättet förvandlar, måste jag hela tiden hålla mig tätt intill mitt motiv för att kunna observera alla dess skevheter och särdrag. Hela tiden måste jag också vara beredd att ta flera steg tillbaka för att samtidigt hålla ett öga på målningens förvandlingar. Uppmärksamheten rastlöst och janusaktigt vänd åt två håll.

Ty att abstrahera är också att förenkla. Sann konstnärlig förenkling kommer av lika delar kärlesfull underkastelse och ursinning frigörelse: förtöjningar lossas, fängsel bryts, djärvheter vågas. Men den förenkling som är så enkel att den inte har plats för det som gör motivet unikt har ofta på ett ytligt sätt tillägnat sig förenklingens dekorativa förtjänster och blir som uttryck anonymt, substanslöst. Den enkelheten är för trång.

Att abstrahera är också att fördjupa, förtäta, välja, välja bort, betona, underbetona – mycket, mycket mer än att bara förenkla. Att abstrahera är att vara fri inför sitt motiv men ändå bunden. Att abstrahera är till sist att kanske förmå lyfta sitt motiv ur stundens tillfälligheter till ett liv av större varaktighet. En målare dör och lämnar sin målning efter sig. Hur länge tål den att betraktas? Då, när han själv inte längre finns där för att försvara den? Det är frågan.

Om allt detta kunde jag som målare tala länge, förklara mig. Kvar står ett enda som verkligen betyder något: målningen, som jag som målare och upphovsman inte vill förklara vare sig med ord eller på annat sätt. Det uttryck i färg och form den har fått är dess förklaring. Frågan är om inte minsta förtydligande riskerar att sätta min målning ur spel, sabotera dess förmåga att reda sig själv, verka med egna medel, och i sig innebär ett målningens och mitt eget nederlag. Frågan är också om jag inte borde vara lite mer rädd om mina hemligheter, eller snarare aktsam om sättet på vilket jag röjer dem, inte för att ägna mig åt hemlighetsmakeri, utan bara för att låta det synas som kan synas i stället för att övertala er att se vad jag vill att ni skall se. Man kan ibland förstå målare som med sina uttalanden lägger ut falska spår, hellre förbryllar än förklarar.

Jag tror också på min rätt som målare, skyldighet rent av, att om så är i min målning inför betraktaren förbli obegriplig hellre än att vara begriplig till priset av egna enträgna teaterviskningar. Att andra, från den utomstående betraktarens synvinkel, söker förklaringar i ord är en annan sak. För mig som sällan blir led vid sinnevärldens realiteter och som oupphörligt lockas av måleriets möjligheter, som målat min målnig i fullaste sinnesnärvaro, för mig är min målning varken gåtfull eller påståelig. Ofta svår för mig själv att helt ut förstå, visst, men inte i behov av vare sig förtydliganden eller mystifikationer, bara… naturlig eller onaturlig, uttrycksfull eller uttryckslös, nödvändig, eller ingenting alls mer än en målning, lyckad, misslyckad…
Jag måste lita på min målning.

Stockholm 2003-08-30 © Olle Bauman

Tillbaka till startsidan för omkonst