www.omkonst.com anmäler:
Stockholm - Paris.
Rolf de Maré och konsten
Jubileumsutställning på Dansmuseet 23 maj - 14 september 2003
Text: Johan Lundh

Dansmuseet firar ett dubbelt jubileum 2003: Det är 70 år sedan Rolf de Maré, Les Ballets Suédois grundare, öppnade världens första museum och forskningsinstitut för dans, Les Archives internationales de la Danse, i Paris. Det är också 50 år sedan han flyttade delar av sina samlingar till lokaler på Kungliga Operan och därmed lade grunden till Dansmuseet som sedan 1999 har egna lokaler vid Gustav Adolfs torg. Jag har sett närmare på en utställning om konstsamlaren Rolf de Maré som är väl värd ett besök för alla som har det minsta intresse för modernistisk konst och dans.

Francis Picabia: Ridåskiss till Relâche, Svenska Balettens allra sista produktion i Paris (1924), Dansmuseet, Stockholm

Sommaren 1920 lämnade några dansare Kungliga Baletten i Stockholm för att resa till Paris. De var alla unga och många av dem var sin generations mest framstående dansare och koreografer som Jean Börlin, Carina Ari och Jenny Hasselquist. Den äldste i sällskapet var dess ledare och mecenat Rolf de Maré (1888 - 1964) som var 32 år gammal. Danskompaniet kom att kalla sig Les Balletes Suédois, Svenska Baletten. Rolf de Maré var barnbarn till den berömda konstsamlaren och skaparen av Hallwylska palatset Wilhelmina von Hallwyl. Hans intresse för dans hade väckts i samband med att han kom i kontakt med det internationella avantgardet inom konsten och musiken. Vid tiden för dess grundande hade han, med god hjälp av målaren Nils Dardel, redan samlat modernistisk konst, mestadels kubism, i ett drygt decennium. Utan dessa ekonomiska resurser och sociala nätverk hade det aldrig blivit något avantgardistiskt svenskt danskompani. Namnet till trots hade kompaniet inga ambitioner att sprida svensk danskultur i Europa - tvärtom var det deras uttryckliga mål att bli en del av den franska kulturen som vid tidpunkten var synonym med modernitet och internationalism.

1920-talets Europa var dock inte sig likt sedan första världskriget, oskuldsfullheten från seklets första decennium var borta. Den traditionella Europeiska kulturen vara bankrutt och allt fler var de som likt Nietzsche ville omvärdera alla värden. Många unga hade tvingats ut eller frivilligt ställt upp som soldater i kriget och kommit hem antingen i liksäckar eller i lyckliga fall med en krossad världsbild. Ur denna avsmak för de idéer och ideal som lett fram till det förödande kriget föddes motreaktioner som på ett sätt var en del av modernismen och på ett sätt inte. Inom litteraturens och bildkonstens område uttrycktes detta äckel inför samtiden av Dada som inte var någon rörelse eller konstriktning i någon traditionell bemärkelse utan en slags konst- och kulturterrorister. Inom dansen fanns inte någon motsvarighet till Dada, dock fanns det gott om avantgardistiska koreografer och dansare särskilt i Paris. Det mest kända kompaniet var Les Ballets Russes, Ryska Baletten, under ledning av Serge de Diaghilev och med legendariska dansare som Vaslav Nijinsky. Det var det första danskompaniet som turnerade med repertoar bestående av modernistisk balett. Den hade också lyckas med konststycket att få några av den tidens mest progressiva tonsättare, konstnärer och författare att bidra med text, musik, scenkläder, scenografier som världen aldrig hade sett maken till. Många av dem som varit knutna till Ryska Baletten kom sedan att fortsätta arbeta för den svenska. Det är högst osannolikt att Rolf hade valt att skapa ett danskompani om han inte tidigt blivit vän med en av centalgestalterna i Ryska baletten, Mikael Folkine, som ofta var Stockholm som gästlärare för Stockholmsoperans balettensemble. Men när Rolf och hans nya kompani kom till Paris var Ryska balettens glansdagar redan över.

Rolf de Maré beundrar några asiatiska föremål i sitt dansmuseum när det öppnade i Stockholm 1953

Trots att Ryska Baletten i mer än tio år firat framgångar med nyskriven modernistisk dans fick Svenska Baletten inget entusiastiskt mottagande när de kom till Paris. Efter diverse initialsvårigheter lyckades de dock få någonstans att spela; Comédie des Champs-Elysées. Deras första föreställning gavs den 25 oktober 1920 och sen följde en fullkomlig explosion av experimentfyllda sceniska allkonstverk. Under knappa fem år satte Svenska Baletten upp inte mindre än 24 olika stycken med bidrag från Bonnard, Cendras, Clair, Cocteau, Dardel, Debussy, de Chirico, Legér, Milhaud, Picasso, Picabia, Satie, m.fl. Det är också kring skisser, målningar, dekor, scenkläder och musik av dessa som Dansmuseets Jubileumsutställning kretsar. Det är en tämligen modest utställning belägen i museets källare men det gör den inte sämre. Det är inte mängden verk det kommer an på utan kvalitén på de verk som visas. En viktig orsak till deras mytomspunna historia är att Svenska Baletten slutade när den var som mest hyllad och omstridd med stycket "Relâche" ("Speluppehåll", "Inställt") med musik av Erik Satie och dekor, scenkläder och affisch av Francis Picabia och med projektioner från René Clairs konstfilm Entr´acte. Efter Relâches skandalartade succé ansåg Rolf de Maré att det var omöjligt att gå vidare så han gjorde det enda rätta och upplöste Svenska Baletten. Relâche var nog det närmaste danskonsten kom de Dadaistiska upptågen. En annan bidragande faktor till beslutet att sluta var att en av balettens främsta dansare och koreografer, tillika Rolfs älskare, Jean Börlin kollapsade alldeles innan premiären av Relâche. Jeans hälsa blev med tiden allt bräckligare och han dog 1930, 37 år gammal.
Ä r det något jag kan ha kritiska synpunkter på så är det museets ljussättning, spotlights är inte den idealiska ljuskällan när man belyser målningar och objekt. En annan sak som är tråkig är att nästan inga rörliga bilder från Svenska Balettens uppförande finns bevarade men det kan inte museet läggas till last för. Det bestående intrycket är emellertid insikten om att man inte ska vara alltför känslig för vad samtiden tycker om det man gör och att ingenting är omöjligt. Jag tror också att skillnaderna mellan då och nu är mindre än vi vanligtvis föreställer oss. Men om Svenska Baletten inte hade varit så fullkomligt kompromisslös i sitt skapande hade dess härjningar förpassats till historiens skräphög. Att det sen varken var balett eller särskilt svenskt är knappast komprometterande utan stärker mig bara i uppfattningen att de utgör en viktig föregångare till 1960-talets Neo-dadaism och happenings och dagens scenkonst och performance.

Stockholm 2003-08-07 © Johan Lundh

Dansmuseet: GustavAdolfs torg 22 - 24, 111 52 Stockholm.
öppettider: Tisdag t.o.m. fredag 11 - 16, lördag - söndag 12 - 16.

Länk till Dansmuseet

Tillbaka till startsidan för omkonst