Oljefärgen i Jenny Carlsson Grips målningar kryper självmant fram från underlaget, trycker sig upp och samlar sig i högar över ytan. Kanske vill den ut i det tredimensionella rummet och bli till verklig fysisk natur – en både lockande och hotfull tanke. Oavsett om färgen slutligen lyckas med denna vandring mellan dimensioner så tar bilderna i alla fall galleriets rum i besittning. Luftigt hängda infinner de sig med tyngd mot sin vita omgivning.

Det sticker och river i de större målningarna. Marken ligger sårig som efter ett kraftigt oväder och själva måleriet är lika fartfyllt, naturens krafter drar fram och vi befinner oss mitt i dess rörelse. På ett ögonblick har vi blivit små och skyndar oss fram över marken som små gnagare i jakt efter skydd. Det är den otämjbara naturen som står i centrum här med sitt pågående drama av avlösande årstider.

Förädlas, föräldrars, föråldras © Jenny Carlsson Grip (klicka på bilden för hög upplösning)

Människan finns representerad i form av ett stort och tungt objekt i metall mitt på golvet. Dess uppstickande piggar för tankarna till jordbruksredskap, något som ska ner i marken och klösa upp jorden. Människan blir angriparen som river och driver sig fram genom landskapet, men växtligheten som tränger sig fram genom bildrummet är motståndskraften, som obekymrat pressar sig framåt i denna pågående våldsamhet. I gallerirummet står maskindelen rostig och uttjänt med sina sneda spjut. Den har kastat ifrån sig sin sista metalliskt avfyrade gnista och utgör inte längre något hot.

Klara stråk av sommarblomster slår mot mörkbrun dy där maskiner och fötter tvingat dem ner mot marken. Stjälkarna svajar till och ser skrala ut, men vacklar ändå inte. De säger något om motståndskraft, för det som står kvar står tappert mot en skiftande blå himmel. Livskraften fyller dem och håller dem upprätta.
      I en av målningarna har färgen runnit och hela kompositionen bär på en nedåtrörelse, en känsla av uppgivenhet. Det är som om bilden sjunger en sorgesång, över vad? Kanske över sitt eget oklara öde. Alldeles intill hänger en mindre målning och här slår slutligen det gröna igenom med full kraft, genomträngande och självklart. Vita blommor skjuter sig uppåt ur en virvlande mylla där man bara anar surret av liv, maskar som långsamt äter sig fram och bildar ny jord. Sorgesången ebbar ut och naturen vinner kampen, igen och igen och igen.

Göteborg 2026-09-25 © Karin Holmer