Genom att fönstren är täckta av stora ridåer – med figurativa tryck av Ragnar Persson – har galleriet fått en kontrastmässigt, dämpad karaktär. Det är som att kliva in i en källarlokal där färgen vitt inte längre existerar. Fungerar det? Tja, kanske när det gäller just Ragnar Perssons subkulturella estetik.
      Tematiskt går tankarna flyktigt till den på Moderna Museet ganska nyligen visade Mike Kelley. Men i Ragnar Perssons fall associeras det framför allt till ikonografi för skivomslag, musikaffischer och serietidningar. Avståndet till det illustra begreppet finkonst är tydligt och medvetet.
      Ändå anas här en viss längtan, eller önskan, efter någonting mer än den förmenta hårdrocksestetiken. Det vindlande berättandet med kvinnofigurer, fåglar, kattlika djur och vålnader anslår helt andra möjligheter och spektra.

Installationsvy © Ragnar Persson (klicka på bilden för hög upplösning)

Naturligtvis är det inte helt oproblematiskt i dessa hårda och våldsamma tider att lättvindigt leka med symboler för död och ondska. En känsla av pseudospråk för det obskyra smyger sig på. I Ragnar Perssons fall resulterar det ofta till att helheten i flera av bilderna blir infallsrik och poetisk, men i andra fall stereotyp och förutsägbar. Det är som att konstnären hamnat mellan två världar – den poetiskt visionära och den stelt emblematiska.
      Och ingen skulle vara gladare än undertecknad (som följt Ragnar Persson sedan vårutställningen på Konstfack 2007) om det visionära fick blomma ut och ta ännu mer plats. Här finns så mycket erfarenhet och kunskap att det vore synd att begrava de bildmässiga instrumenten i ett initialt stadium.

Utställningen bär titeln Jag och mina demoner, så gengångare av något slag hör naturligtvis hit. Men dessa har en försmädlig förmåga att lätt tappa sin mentala kraft då de ges en rent visuell representation. Man får gå till exempelvis Goya eller Bosch för att hitta goda förebilder inom denna svåra konst. I Ragnar Perssons fall fungerar demoner och dödskallar snarast som repetitiva och aningen puerila signalobjekt. Men kanske är de symboliskt syftade som ett slags memento mori – eller som eftertankens grymma, men nödvändiga, lek med den konstnärliga självbilden.

Stockholm 2026-08-25 © Leif Mattsson