När konstnärsparet Mia Malmlöf och Göran Hägg ställer ut tillsammans kan det som här upplevas såväl separat och avdelat som förenat; det senare med tanke på valet av den övergripande utställningstiteln Aurora (morgonrodnadens gudinna i romersk mytologi). Titeln implicerar knappast någon samsyn vad gäller det rent visuella, snarare sker mötet på idéernas plan – om man nu ska ta fasta på själva titeln. Det är möjligen motbilder till den rådande tillväxtens linjära politik vi ser, andra livsrörelser helt enkelt där det cirkulära, organiska och tidsbefriade står i centrum.

I Mia Malmlöfs lyriska måleri vibrerar det av underifrån eller snarare inifrån kommande energier. Oljefärg på plexiglas ger en alldeles särskild djupverkande lyster som Mia Malmlöf så skickligt utnyttjar. Men de vackra utsnitten från prunkande trädgårdar bär på mera än sin skönhet; de påminner samtidigt om människans plats i kretsloppet, ett memento mori. För ur lövverken framträder sorgmantlar, dödgrävare och flugor med den klassiska frågan i bagaget vad vi gör med oss själva och vår omvärld under våra flyktiga liv. Och Mia Malmlöfs lek med cirkeln som kombinerad måltavla och fredsmärke ger i sammanhanget inte helt överraskande associationer till försvarsmaktens återkommande megaövningar under namnet – Aurora.

Tillstånd I,II,III © Mia Malmlöf (klicka på bilden för hög upplösning)

Göran Hägg har sedan 1980-talet utvecklat sina emblematiska maskinkonstruktioner där modus varit antingen skiss och därefter fysisk konstruktion – eller tvärt om. Hans urbana dystopier med kritiska undertoner är inte sällan mobila skulpturer som syns ha fastnat i ett slags spasm eller rörelseloop, omöjlig att ta sig ur. Här visar Göran Hägg flera skisser (ännu inte i fysiskt utförande alltså) av stora multimekaniska manicker inneslutna i sin egen artefaktiska tillvaro, samt bemålade manickfragment i form av utsågade träreliefer. Några verk skulpterade i papper med titeln Organisk relief pekar mot ett annat håll, där en rudimentär och ickeciviliserad form av existens intressant lyfts fram som en kontrast – figurationer man gärna vill se mera av. Och mera än så, för Göran Häggs imponerande produktion av inte minst storskaliga verk förtjänar en utställning i det riktigt stora formatet. Hoppas någon tar sig an den utmaningen.

Sjungande ängel (Shane) © Arne Frifarare (klicka på bilden för hög upplösning)	Organisk relief © Göran Hägg (klicka på bilden för hög upplösning)

Arne Frifarare följer sitt högst personliga spår med de senare årens poetiska porträtt av kvinnor – ofta musicerande på olika vis, gärna i någon fönstersmyg eller i naturen. Denna gång har dock lämnats plats för en manlig protagonist: den irländske musikern Shane MacGowan – passande nog försedd med vingar. I Arne Frifarares process ingår inte sällan äldre målningar som bearbetas på nytt liksom underkastade den egenupprättade bildvärldens inre dynamik. Murar rivs, landskap öppnas och där tiden förut tycktes stå stilla vittnar förändringen om nya tider. Verket II Orangea streck är ett sådant exempel där ursprungsmålningen visades 2008 på Galerie Bel’Art (se länk till recensionen nedan) men som här fått sin historia ändrad. Effekten stannar inte bara på kompositionsplanet utan sätter hela det sociala bildrummet i rörelse och inte minst – fantasin.

Norrköping 2024-10-30 © Lotta Ekfeldt

Länk till recension av Frifarares utställning på Galerie Bel'Art 2008>>