Södertälje Konsthall startade sin verksamhet 1968 och kom sedan att, i synnerhet tiden fram till åttiotalet, ligga i framkant både vad gäller svensk och internationell konst. Utblickarna var progressiva i sitt framlyftande av konst utanför Europa och den anglosaxiska sfären. Jag växte själv upp i Södertälje och kan intyga att konsthallen utgjorde en utmärkt ingång till samtidskonsten för en tonåring.

Polska spår ingår i en serie utställningar som blickar bakåt i konsthallens historia med, som det står i katalogen, "fokus på solidaritet och kontaktskapande med konstnärer som verkade i politiskt auktoritära länder".
I centrum för utställningen står Wladyslaw Hasior (1928–1999) och Magdalena Abakanowicz (1930–2017). Båda internationella storheter, särskilt Abakanowicz vars imposanta abstrakta textilverk varit enormt inflytelserika för textilkonsten i allmänhet och den variant som går under namnet Fiber Art i synnerhet.

Solspann, 1972-1976 © Wladyslaw Hasior (klicka på bilden för hög upplösning)

Via två utställningar (1972 och 1989) och skulpturgruppen Solspann skapades starka band till Hasior och hans säregna och starka konstnärskap. Inte för att Södertäljepubliken omfamnade det av folkkonst, katolicism, heraldik och surrealism präglade konstnärskapet helt och fullt. De på plats betonggjutna hästarna som utgör den närmast fornnordiskt primitivistiska skulpturgruppen mötte initialt motstånd men har med tiden kommit att bli ett, tror och hoppas jag, uppskattat lokalt signaturverk på slänten ner mot kanalen.
       I konsthallen visas en underbar film om tillkomsten av Solspann och en härligt gravallvarlig intervju där den framsynte dåvarande kulturchefen Eje Högestätt ställer frågor på franska och får svar på polska. Här finns också några exempel på Hasiors karaktäristiska assemblage. Hängande eller stående skulpturala verk som på ett oefterhärmligt sätt blandar skrot och leksaker med polsk folklore och religion. Mörkt aggressiva och kitschigt lekfulla på samma gång.

Skulptören och happeningkonstnären Jerzy Bereś, som ställde ut tillsammans med Hasior 1972, är minst lika intressant men bara representerad med ett stort foto från en av hans bisarra aktioner. Naken, men skyld av två brädbitar över könet (!), bredvid en rörlig träskulptur ser han ut exakt som man vill att en egenartad sjuttiotalskonstnär från Polen ska göra.

Magdalena Abakanowicz är representerad med en så kallad Abakan. En vävd mjuk skulptur, hängd som en tavla, i mörkbruna nyanser som ser ut att vara uppgrävd ur jorden. I jämförelse med hennes fritt hängande och mer monumentala Abakaner i starka eller jordiga färger är det ganska litet. Idag känns hennes radikalt nyskapande sextio- och sjuttiotalsverk – grova fibrer, otympliga former, stora format – återigen i samklang med tiden. Tate Moderns uppmärksammande av konstnärskapet för ett år sedan är ett tecken på detta. (Läs recensionen från utställningen>>)
      I en "experimentell dokumentär" som visas på utställningen ser vi hur hon utforskande vandrar omkring bland sina hängande skulpturer. Allra intressantast är delen där en grupp människor bär omkring på Abakaner i de vita sanddynerna vid den polska Östersjökusten. Med modernistisk musik av Bogustaw Schaeffer är det sextiotals-avantgarde av ädlaste sort.

The Reservoirs, 2024 © Éva Mag (klicka på bilden för hög upplösning)

De polska spåren begränsas inte till de nämnda konstnärerna. Här finns såväl andra polacker som svenska konstnärer. Levande och döda. Jag får reda på att Jan Håfström när ett intresse för polsk konst och att Torsten Renqvist lämnade måleriet för skulpterandet efter att besökt Hasior i Polen.
      Éva Mags textila verk kan med lite god vilja sägas tala med både Abakanowicz och Hasior och visst är det kul att Józef Galazka och Natan Kryszks skapat ett porträtt av Hasior precis i det hörn av konsthallen där han bodde under sin utställning 1989.

Utställningen är fin och intressant men skrapar bara på ytan, då det som ställs ut av Hasior och Abakanowicz enbart är verk som köpts in till Södertälje kommun. Man skulle kunna uttrycka det som ett frustrerande återseende som ger mersmak.
     Slutligen: konsthallens mönstrade svartvitgråa golv – skapat av Birger Lipinski och Laercio Redondo 2022 och inspirerat av både korgflätning och den karibiske filosofen Édouard Glissant (vem har sagt att ett golv inte kan vara pretentiöst?) – kanske inte alltid är optimalt men här kan man tro att det är specialgjort för att lyfta fram och sammanfoga hela utställningen.

Södertälje 2024-04-10 © Dan Backman