Kristoffer Grip låter drömvärlden, den egna, knyta kontakt med ordens eller snarare figurernas flykt över ytan. En mening för dagen eller natten får betraktaren själv dikta, vilket är mycket sympatiskt.
     Det finns en tradition inom konsten med närmast didaktiskt symbolrytteri för styrd tolkning, som utestänger den som inte sitter inne med koden för tillfället. Att i stället låta betraktaren läsa sig själv utifrån en mängd öppna möjligheter ligger författaren Lars Ahlins kulturetik nära, en som bjuder in. För min del lockas jag att följa rötternas dans. Det tyska ordet för rot är Wurzel och det fångar rotens vindlande rentav dansande väsen bättre än svenskan.
      För mig är det den rörelsen som Kristoffer Grip sätter i spel med sina flyende änglar klädda i vargaskinn. Den röda figuren eller roten med gloria uppför ett dallrande, flyktigt mellanspel. Eller så bär den en strut man sätter på hundar som inte kan sluta slicka på den onda tassen. Målningarna lockar fantasin, medan emaljerna blir till fulländat formfasta tecken.     

Det vilda ansiktet fram, 2026 © Kristoffer Grip (klicka på bilden för hög upplösning)

Elsa Leo har sökt inspiration från gravrummens columbarium, ett slags själarnas duvslag för längtande. I en serie reliefer står rummen gapande eller som sökande munnar efter alla oss lämnade och försvunna. Det fungerar effektivt mot en av Engelbrektskyrkans mäktiga sidokapell. På motsatt vägg svarar en serie målningar som låter blicken söka sig runt hörnen. Det kan påminna om en avskalad upplevelse av Åke Göranssons slingrande ögonutsikter längs Egnahemsvägen i Landala. Eller så korsas de av långa surrealistiskt verkande eftermiddagsskuggor. Den föremålslika arkitekturen växer fri utan skala och bestämning.
      Båda konstnärerna fångar väl in kyrkorummens skilda men allomfattande atmosfärer. De kommunicerar var och en utifrån vars och ens personliga intention och uppenbarelse.

Stockholm 2026-05-01 © Susanna Slöör