© Christian Ristow (klicka på bilden för hög upplösning)

I år visas den tionde upplagan av OpenArt, Örebroarnas stolta satsning på konst i stadsrummet. Den är alltid välkommen och varje gång håller jag tummen för att den får fortsätta utvecklas. I år hålls den på kort tygel och det är få av verken som är riktigt anslående. Det finns sannolikt en avsikt bakom att inte låta stadsrumsutställningen bli en orgie i materialslöseri. Ambitionen någon omgång tidigare och så även i år var och är att bruka och återanvända överblivna rester från olika sammanhang.
     Océane Jacob har skapat en labyrint inspirerad av havskorall genom att spänna upp överblivna fiskenät till sin byggnation. I ån är näten spända som uppstickande hajfenor, en av få vattenbaserade installationer. Möjligen framstår nätkonstruktionerna mer som solblekt färgglada fotbolls- eller innebandymål för knattar, men poängen om att uppmärksamma om människans förmåga att skräpa ned går självfallet fram.

© Kim Demåne (klicka på bilden för hög upplösning)

Den konstnärliga strategin att bidra till mänsklig hyfs och fostran visavi sin omgivande natur är lika behjärtansvärd som en aning uttjatad. Det borde trots allt vara få människor som inte ser problemen, även om den officiella gemenskapen inte förmår att hantera dem. Men den sätter också fingret på konstnärens klyvnad inför att bruka och förbruka sitt material.
     Konstnärsduon Erik Rören och Signe Johannessen följer i spåren av mänskligt skapande och åverkan och hänger upp en styckad kaross till en Volkswagen (folkabubblan) som varnande exempel eller sköld. Bredvid vid Nicolaikyrkan har de även uppfört ett kollektivt rum med utsikt över Rådhustorget. Det är nog utställningens mest formstarka och väl genomförda verk.
      Runt och inne i kyrkan väcks utställningen särskilt till liv även om det gemensamma anslaget samlas till en relativt lågmäld meditation. Nu var ett av verken som ingår i duon Liliths (Elin Lundgren och Petter Pettersson) presentation på reparation, men även utan att själva föreställningen med kroppsdelar som bärs runt i papier maché blir det en smula tyst. Performance som konstform skapar verkligen en särskild sorts urholkad frånvaro.

© Lena Stenberg (klicka på bilden för hög upplösning)

Förutom att flera av deltagarna arbetar tillsammans som par och duo, så har de tilldelats möjligheten att visa fler än ett verk. Nere vid konsthallen mot ån har Sanaz Hakimi placerat sin lertunga minneskruka över Sidenvägens historiska utsträckning vid Bamiyans berg. Samtliga hennes patinerade skulpturer innehåller material som vackert minner om lera utan att vara det. Ur ett kvinnohuvud växer grenar med förstelnade kvinnokroppar som afganska samtida men likt Dafne tvingas fly och skyla sig i träden.

En stadsutställning utan ett förfrämligande av vardagen är självklart otänkbar. I år är det amerikanske Mark Jenkins som befolkar omgivningen med udda urval platser och sammanhang. Förbipasserandes favorit torde vara de hoodie- och tightsförsedda figurerna som tillsammans hänger utan uppenbar räddning utanför fönstret till gamla televerkets byggnad.
     Och vad vore utställningen utan en kommentar till AI och en tillvaro utan kroppar som knådar och bygger. På Konsthallen visas en utställning med Varvara&Mar (Varvara Guljaleva och Mar Canet Sola) på temat mänsklig överflödighet. De 3D printade skulpturerna aldrig så ”sinnligt” glaserade visar övertydligt att det är den mänskliga handens tilltal som trots allt triumferar.

Bristen på naturligt centrum runt slottet och i omgivande vatten kompenseras i år genom att utställningen även har spridits till omgivande satelliter som i Kumla, Nora och Lindesberg. För tillresande över dagen är detta inte en uppenbar lösning, men för boende och sommargäster runtomkring möjligen ett intressant tillägg.

Örebro 2026-06-27 © Susanna Slöör