Vi kliver in i en odefinierbar tid. De vita dukarna har fläckar efter händer, som att de hanterats av många generationers fingrar. Det måste ha varit arbetande händer, där jorden och smutsen legat oåtkomlig långt in under naglarna. Bilderna liknar äldre väggbonader både med sin symbolik och symmetri samt i Svenssons sätt att måla, hans naivistiska “broderimåleri”, där akrylfärgen sprutats ut i små tunna streck som sedan torkat tredimensionellt på ytan. Materialet bedrar oss, blir ambivalent på ett sätt som väcker misstänksamheten och skärper sinnet. Samtidigt vaggas vi in i ett behagligt lugn av väggarnas varmt gröna färg.
I en av bilderna står ett gäng huvudfotingar uppradade, med lite vilsekomna blickar stirrar de mot oss i väntan på order. Framför dem sitter ett stort lejon, kungligt och uppstoppat stelt. Till vänster väntar fabriken, till höger kyrkan, men just nu står huvudfotingarna rådlösa där i mitten, obrydda kring vilket håll de beordras att gå.
 |
Utställningsvy © Jörgen Svensson
(klicka på bilden för hög upplösning) |
Här finns genomgående en känsla av den lilla personens maktlöshet, av dennes inackordering i det stora. Det vandrar en tyst men våldsam makt genom rummet som skapar sin egen ordning, sätter allting i prydliga rader, systematiserar och effektiviserar. Den lilla människan och alla små levande varelser knuffas runt och kläms åt, tvingas in i obekväma uniformer och avgränsade landområden.
Maktlösheten förstärks genom de oläsliga texter som förstorats upp likt stora handskrivna pappersark. I några av dessa känns texten som en oåtkomlig trollformel, en gammal kunskap som vi inte längre har tillgång till. Många ord är överstrukna, kanske censurerade eller ångrade. Det finns något farligt mellan raderna, mellan det skenbart enkla i detta märkvärdiga arkiv.
I mitten av rummet har två mattliknande landområden tagits i besittning, de färgglada garnbollarna ligger huller om buller på den ena, omringade av en skarp gränsdragning i svart och rött. I den andra ligger bollarna i det fria, men uppradade, inordnade av egen vilja. Här finns ett sökande, en frånvaro som lett fram till en rekonstruerad besatthet. En besatthet av att förstå något som är dömt att förbli obegripligt.
Den distansen blir också konkret genom glasen som kapslar in de vägghängda verken. Det blir en kommentar till det museala objektet, om att få gå nära men inte för nära, om att nästan få komma fram men så tar det stopp. Det vi söker förblir alldeles bortom fingertopparna. Små fettfläckar syns på glaset där någon obehärskat försökt tränga sig igenom barriären, som en blottlagd liten synd i släpljus.
Varberg 2026-02-21 © Karin Holmer |
Performance 4 © Jörgen Svensson
Brev till en far © Jörgen Svensson
|
