På årets Vendigbiennal proklameras inga storvulna projekt eller begrepp, men stämningen är minst sagt uppsluppen och på sätt och vis vänligt och vällustigt välkomnande. Bidragen skiner, lyser, ropar och täcker varandra som en entusiastisk skolklass där alla svarar med vilt uppsträckta händer. Möjligen är det hängningen snarare än de enskilda bidragen som står för den sprittande kakofonin som inte låter sig tyglas.
      I Giardini försöker man dämpa tonen genom att exponera alla verk mot tungt blå väggar. Det skapar visserligen en gemenskap, men det sker på bekostnad av de enskilda verken. Det påminner om intrycket från den bortgångna curatorn Koyo Kouohs vandringsutställning When We See Us med svart figurativt måleri, aktuell på Liljevalchs+ i Stockholm. Även i den senare dirigeras alla röster mot en åtstramande och färgstark kuratoriskt styrande scenografi.

© Akinbode Akinbiyi (klicka på bilden för hög upplösning)

Frågan är dock hur stor del detta kan tillskrivas Koyo Kouoh snarare än hennes team. Urval av konstnärer och grundläggande idéer fanns säkert på plats redan vid hennes tragiska bortgång våren 2025. Men det verkar som om teamet saknat en enande och fördelande hand som kunnat styra den visuellt verkande gemenskapen.
       I Arsenale blir det extra tydligt där de starka och vackra rummen omvandlats till en basar där den som skriker högst och hänger främst vinner. Det är bortkastat att starkt fotografi som exempelvis av Akinbode Akinbiyi hängs från taket vinglande fram och åter som vepor i vinden. Andra klarar sig bättre där de stora ytorna och materialen ändå bryter igenom i folkvimmel och spektakel. Riktigt intressant är Kaloki Nyamais verk som hänger från tak till golv. Trådar och stoff integreras (och urskiljs) som vävar och broderier uppbrutna till collage. I Giardini kompletteras det hela med verk av delvis mindre storlekar.

© Hala Schoukair (klicka på bilden för hög upplösning)

Biennalen och särskilt huvudutställningen brukar kunna visa på samtiden eller ange riktningen framöver. Årets upplaga ger snarare en återkopplande bild av uttryck som man är van att ta del av sedan ett antal år tillbaka. Textila collage och assemblage som voluminöst utbreder sig finns det många exempel på. Att mixa in bruksting, leksaker och kläder är en del av detta. Det leder inte till ett förtingligande av konsten. Men här smälter allt samman till en överlastad scenografi märkligt nog i väntan på den.
       Ser man tillbaka på tidigare versioner av huvudutställningar så finns ändå det generösa och upptäckarlystna draget från Massimiliano Gionis fantastrikt fina encyklopediska palats från 2013 där även Cindy Sherman bjöds in att skapa rum. Den ägnades särskilt åt särlingarna i konsten och i viss mån känner man igen greppet även nu. Årets upplaga ligger däremot långt ifrån det hårda närmast militanta drag som uppvisades 2015 i curatorn Okwui Enwezors visioner för all världens framtider. Även om han tyvärr verkar ha blivit sannspådd.

© Tammy Nguyen (klicka på bilden för hög upplösning)

Det krävs mer tid för att hitta fynden i utställningen, särskilt som man måste anstränga sig för att skärma av konstnärer, installationer och verk från varandra. I Giardini hänger några riktigt fina och spröda målningar som med minimala flätande tecken bygger upp abstrakta himlar och landskapsverkande horisonter av Hala Schoukair. Hennes steg i ändliga landskap kommer sannolikt ur spetsen av en stringent akrylpenna (Molotov?).
      Flödande hårsvall bygger upp Alice Mahers tecknade skulpturer med en figur som hämtad från författaren Gabriel García Márquez personregister.
      Figuration inflätad i abstraherande mönster är återkommande i utställningens bildvärldar och måleri som exempelvis även hos Tammy Nguyen. Som avlsutande intryck är det handens verk som övertrumfar i den här omgången av huvudutställning. Det finns emellertid en glidande skala mellan vad som kan betraktas som hantverk respektive konst, vilket här låter sig bevisas.

Venedig, 2026-05-12 © Susanna Slöör