Venedigbiennalen är den största och anses som den viktigaste bland internationella konstmässor. Denna gång är den dock kantad av problem och politiska motsättningar, protester och avhopp av prisjuryn. Man kan förmoda att huvudutställningarna åtminstone till stor del färgas av den bortgångna huvudkuratorn Koyo Kouohs intentioner. Men bland nationspaviljongerna har det blossat upp ordentligt.
      Den ryska paviljongen mötte kraftfulla protester under pressdagarna av bland andra aktivistgruppen Pussy Riot. Paviljongen håller sedan stängt för publiken under hela biennalen. Endast videofilmer kommer att visas på husets fasad. Den israeliska paviljongen har också haft sin beskärda del av protester, vilket var ganska väntat. Och när juryn avgått, och att det i stället är biennalbesökarna som ska rösta fram priserna, har ett stort antal deltagande konstnärer och paviljonger i protest beslutat att dra sig ur den delen av biennalarrangemanget. Tja, vi har nog inte hört sista ordet om årets turbulenta Venedigbiennal.

© Klara Kristalova (Nordiska paviljongen) (klicka på bilden för hög upplösning)

Om huvudutställningarna i Arsenale och Giardini ofta är maximalistikt kaosartade – delvis beroende på den svårhanterliga, men vackra, arkitekturen – är nationspaviljongerna oftast mer serent nedtonade. Kopplingen till klassiska gallerirum bidrar till koncentrationen och de visuellt nödvändiga pauserna.

I den nordiska paviljongen visar i år Klara Kristalova ett magnifikt verk – en gigantisk liggande kvinnofigur, i form av ett träd med sträckta "armar" mot himlen. Det är som om kvinnan ber om nåd till en möjlig gudom. Trädet/kroppen är klädd i textilt material och ovanpå och under det sitter/står/ligger delar av Klara Kristalovas personage. Det som vi numera är så välbekanta med bestående av udda, djurlika gestalter och figurer. Kristalova arbetar i en ömsint, naivistisk och fabelliknande tradition som det är så oerhört lätt att anknyta till. Enligt min personliga åsikt är hennes verk ett av de absoluta höjdpunkterna på biennalen.
       I den nordiska paviljongen visas även Benjamin Orlows (Finland) och Tore Wrånes (Norge) verk. De följer en helt annan postmodern tradition av visuell addering i assemblageliknande tekniker, men har svårt att mäta sig i sammanhanget. Mixen är lite underlig kan man nog anse, fokuserar mer till det yttre än till konstverkens innehållsliga och berättande kvalitéer.

© Lubaina Himid (Storbritannien) (klicka på bilden för hög upplösning)

I den egyptiska paviljongen kan man se en annan och än mer nedtonad presentation av Armen Agos. Tystnaden sluter sig kring de oerhört vackra stenobjekt som besökarna uppmanas att röra vid. Här finns ett andligt anslag som får mig att associera till vissa av Anish Kapoors verk. Men Armen Agos är ändå helt autonom i sitt serena uttryck.
        I den amerikanska paviljongen, som alltid drar till sig många besökare, visas skulptören Alma Allen. Hon rör sig inom en företrädesvis amerikansk efterkrigstradition med gestiska objekt som beskrivs som "biomorfiska" – de är huvudsakligen kopplade till det amerikanska landskapet och dess formationer. Det känns kanske inte helt konstnärligt nyskapande men objekten tar ändå genom den amorfa karaktären och lite underfundiga former sin naturliga plats i USA:s paviljong.

Som ett uppfriskande komplement till det mer stillsamt och allvarsamma i somliga av nationspaviljongerna måste även den finska paviljongen nämnas. Där visas Jenna Sutelas närmast anarkistiska hårsvalls-skulpturer i strama poser. Presentationen är också en spännande ljudinstallation som avslöjar sig främst när man man rör sig nära de enskilda objekten. Här ansluter Jenna Sutela till en betydligt senare tradition och estetik än exempelvis Armen Agos eller Alma Allen. Så på biennalen finns tillfällen att verkligen skåda in i framför allt att den objektsbaserade konstens intressanta historia.
       Vad det gäller måleriet så är det – som oftast – inte mycket nytt som erbjuds på biennalen. Visst finns det högst intressanta konstnärer som arbetar med färger och tvådimensionalitet på huvudutställningarna (några nämns i recensionen av dem). Men biennalens storlek och karaktär lockar förmodligen i högre grad till direkt anslående och sceniska presentationer. Det mer nedtonade måleriet får nog fortfarande sökas i mer timida sammanhang.

Venedig, 2026-05-12 © Leif Mattsson